Hej då farfar.
Igår fick farfar sin sista vila, sin efterlängtade vila.
Det var hans begravnig.
Vi var i kapellet vid skogskyrkogården.
Det är litet o ganska så enkelt men fint :)
Tror inte att det var tomt på en enda plats på bänkarna.
Det var släkt, vänner o några gamla grannar som hade kommit för attt säga hejdå.
Själva cermonin var gick bra, naturligtvis grät jag men det gick bra.
Värre var det när det var dags att lägga rosen på kistan.
Jag o Sofie höll fast i varandra o det känns som om jag hade fallit om hon inte hållt i mig.
När min farbror Tomas dog var vi i samma skogskapell.
Den dagen släpte jag nog inte Sofies hand en minut.
Men när vi stog utanför kyrkan kom en av farfars grannar o vänner som sett både Tomas o oss växa upp fram till oss.
Han höll oss om axlarna o sa att Tomas var en väldigt fin människa.
O han sa det med en ärlig värme.
Nu stod han vid farfars kista.
Det knöt sig i magen o det började bli svårt att andas.
Så säger han med hög o tydlig röst, Tack för god grannsämja o fin kamratskap under alla dessa år.
Då brats det.
Jag grät så jag inte såg texten i psalmboken.
Det va ingen idé att ens försöka.
På fikat efteråt ställde sig en av farfarsvänner upp o berättade att han o farfar jobbat ihop i 25år.
Han berättade att farfar var en snickare utan dess like!
Om man ville ha nått ordentligt gjort så skickade man Larsson.
Ingen sa Lars-Erik el Lasse, alla sa Larsson på den tiden berättade han.
Han berättade också att det fanns ingen som kunde sätta sig på farfar.
Skulle nått göras så gjorde han det men på sitt eget sätt ;)
O humorn, som min farfar är ganska så känd för talade han också om.
Han kunde alltid retas o skoja till det.
Det var också så jag såg på min farfar.
Love J
Det var hans begravnig.
Vi var i kapellet vid skogskyrkogården.
Det är litet o ganska så enkelt men fint :)
Tror inte att det var tomt på en enda plats på bänkarna.
Det var släkt, vänner o några gamla grannar som hade kommit för attt säga hejdå.
Själva cermonin var gick bra, naturligtvis grät jag men det gick bra.
Värre var det när det var dags att lägga rosen på kistan.
Jag o Sofie höll fast i varandra o det känns som om jag hade fallit om hon inte hållt i mig.
När min farbror Tomas dog var vi i samma skogskapell.
Den dagen släpte jag nog inte Sofies hand en minut.
Men när vi stog utanför kyrkan kom en av farfars grannar o vänner som sett både Tomas o oss växa upp fram till oss.
Han höll oss om axlarna o sa att Tomas var en väldigt fin människa.
O han sa det med en ärlig värme.
Nu stod han vid farfars kista.
Det knöt sig i magen o det började bli svårt att andas.
Så säger han med hög o tydlig röst, Tack för god grannsämja o fin kamratskap under alla dessa år.
Då brats det.
Jag grät så jag inte såg texten i psalmboken.
Det va ingen idé att ens försöka.
På fikat efteråt ställde sig en av farfarsvänner upp o berättade att han o farfar jobbat ihop i 25år.
Han berättade att farfar var en snickare utan dess like!
Om man ville ha nått ordentligt gjort så skickade man Larsson.
Ingen sa Lars-Erik el Lasse, alla sa Larsson på den tiden berättade han.
Han berättade också att det fanns ingen som kunde sätta sig på farfar.
Skulle nått göras så gjorde han det men på sitt eget sätt ;)
O humorn, som min farfar är ganska så känd för talade han också om.
Han kunde alltid retas o skoja till det.
Det var också så jag såg på min farfar.
Nu vet jag att han har det bra.
Att han är tillsammans med farmor o Tomas igen.
Sov så gott farfar.
Vi ses igen.
Att han är tillsammans med farmor o Tomas igen.
Sov så gott farfar.
Vi ses igen.
Love J
Kommentarer
Trackback
