jennyzen

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om Saga o hennes bråkiga hjärta.
Kan varna er att det är ett långt inlägg!

Flickorna föddes på måndagen, amningen kom igång riktigt på tisdagen o allt såg fint ut.
På onsdagen skickade jag hem Pontus för att han skulle få fira flickornas födelse med grabbarna.
Det hade inhandlats cigarrer, whiskey, champange o gelehallon :)
Natten ensam med tjejerna går bra.

När torsdagen kom kände jag mig redo att åka hem.
Jag fick träffa läkare som skriver ut mig sen får vi träffa barnläkaren som ska skriva ut tjejerna.
Hon börjar med Lova, kollar hjärta, lungor, höfter m.m.
Allt ser bra ut så hon går vidare till Saga o kollar samma saker.
När hon är klar säger hon att hon måste lyssna på Sagas hjärta igen eftersom att det verkar gå lite fort.
Hon lyssnar igen sen tar hon fram en pulsmätare o konstaterar att det går nästan dubbelt så fort som det ska!
Jag sitter o fattar nada när hon säger att vi måste ner till Barn o göra ett EKG.
Det fanns inte i min värld att nått skulle vara fel!
Jag hade ju fött 2 stora friska flickor, hur kunde nått vara fel?
Innan jag o sköterskan ska ner till Barn ringer jag till Pontus.
Jag tänker att jag måste prata lugnt för att inte skrämma upp honom, han kunde ju inte ta sig in snabbare för det. Jag visste att han skulle få lov att fixa skjuts in eftersom gårdagen hade blivit ganska så blöt.
Men så fort han svarade o jag hörde hans röst bröt jag ihop o bara grät!
Jag fick fram att det var nått fel på Sagas hjärta o att han måste skynda sig in...
När vi lagt på gick jag o sköterskan ner o gör EKGet, det visar att hjärtat går i närmare 200.
Läkaren säger att vi ska få komma ner på 33an kl 13 för en undersökning.
Sköterskan följer med mig upp på rummet igen, säger åt mig att vila en stund o lämnar mig sen ensam.
Jag var fortfarande chockad o  blev så ledsen när hon bara stänger dörren efter sig o går.
Pontus har inte kommit än o jag känner att jag måste få prata med nån så jag ringer pappa.
Jag kommer knappt ihåg vad vi sa men jag minns att han säger -Snälla Jenny, sluta gråt o berätta vad som hänt.
Pappa lugnar mig så pass att jag kan hämta andan o föra vidare vad läkaren sagt.
Jag lovar att ringa så fort jag vet något nytt.
Äntligen kommer Pontus!
Vi försöker vila men efter ca 5 min kollar vi till flickorna som sover i sin barnsäng då märker vi att Saga ser konstig ut.
Hon är likblek, slö, blå kring läppar o ögon.
Jag kan inte förklara paniken som gick igenom kroppen just då...
Vi larmar på sköterska som kommer in, lyfter upp Saga o daskar henne hårt i rumpan o säger åt oss att skynda oss ner till 33an!
I hissen ner tar jag Sagas hand o den är helt slapp, hon tittar men blicken är helt tom.
Under dom minuter det tar att ta sig ner till 33an hinner det gå så mycket tankar igenom huvudet.
Hur ska vi göra med alla tvillingsakerna? Vagnen, sängen?
Jag var helt säker på att vi skulle få åka hem med bara en bebis.
Usch, får kalla kårar av att bara skriva det!

Inne på 33an får vi komma in i ett behandlingsrum där läkare o sköterskor väntar.
Jag är i upplösningstillstånd vid det här laget o tyckte att allt gick för sakta..
Jag är ju säker på att min dotter håller på att dö!
Personalen kopplade upp Saga på EKG o ser då att hennes hjärta slår i 280.
Då gick det undan!
En sköterska springer iväg för att blanda medicin medans läkare kollar Sagas andra värden som ser bra ut.
Sköterskan kommer tillbaka med 6 sprutor med olika stor dos medicin som ska sakta ner hjärtat.
Om inte den första o minsta dosen inte fungerar ska man snabbt kunna ge en till större dos.
För att kunna ge sprutorna måste sköterskan sätta en kanyl, en infart i huvudet på Saga.
Anledningen att dom ville sätta i huvudet istället för i handen som man brukar är att det går fortare till hjärtat.
Det ser så hemskt ut när en sköterska håller Sagas lilla huvud i sina händer medans en annan sticker henne!
Men då händer nått vi inte var beredd på, så fort dom sticker henne går hjärtat ner till normal rytm!
Smärtan av nålsticket får kroppen att reagera o hjärtat slår om.
Läkaren kollar Saga o hon mår hur bra som helst.

Jag o Pontus får ett rum på avdelningen medans Saga o Lova får ligga i en övervakningssal.
Saga får 3 elektoder på bröstet som ska mäta hennes puls, andning o syresättning.
Monitorn hon är uppkopplad på varnar varje gång nått värde verkar galet med ett plingande ljud.
Det ljudet kan jag fortfarande drömma mardrömmar om!
Saga är ju en ganska livlig o bestämd bebis så hon sparkade o sprattlade tills hon fick bort syremätaren på foten eller elektroderna på bröstet vilket fick monitorn att plinga hysteriskt.
Varje gång trodde jag att det var hjärtat som rusade!
Men oftast var det ju bara en elektrod som hade lossnat..
Rödgråtna, trötta o fortfarande chockade ska vi försöka sova när kvällen kommer.
En sköterska skulle komma o hämta mig när nån av tjejerna vaknade o behövde ammas.
Redan efter kom hon o sa att vi hade en mycket arg o hungrig liten bebis!
När jag kom ut i korridoren hörde jag hur Saga skrek i högan sky!
Varken personal eller nån av de andra barnen fick en syl i vädret när hon satte i gång ;)
Natten flyter på utan några fler rus så dagen efter får flickorna flytta in på rummet hos oss.
Eftersom ingen vet varför hennes hjärta rusar måste vi fortsätta ha henne uppkopplad på monitorn.
Redan dagen efter varnar monitorn o nu är det inte ett falsk alarm, hjärtat rusar igen.
Det blir kaos med sköterskor till höger o vänster, en Lova som gråter, en mamma som gråter, en orolig pappa Pontus som står vid sängen o vakar över den lyckligt ovetandes sovande Saga.
Läkaren kommer o sätter en ny infart i huvudet på Saga men den gången slår inte hjärtat om av sig själv utan behöver medicin.
Efter den första o minsta dosen gick pulsen ner till normal takt igen, tack gode gud!
Under veckan får Saga ett par hjärtrus men läkarna hittar inget fel på själva hjärtat trots att dom gör fler ekg o ultraljud.
Det enda dom säger är att hennes hjärta är omoget o att det förhoppningsvis ska växa bort.

Vår lilla skruttSaga med kanyl i huvudet :(



Till sist kommer dagen då läkarna tycker att det är dags för oss att åka hem på permis.
Det var riktigt läskigt.
Skulle vi verkligen ta med oss dom här små grynen hem nu?
Tänk om nått skulle hända Saga?
Men läkaren förklarar lugnt att skulle nått hända så är det bara att ringa in till avdelningen o sen kan vi få komma raka vägen in.
Det var en overklig känsla att kliva ut genom dörrarna o känna den kalla luften.
Det slog mig då att jag inte har varit utanför sjukhusets väggar på sju dagar, jag har inte andats frisk luft på sju dagar.
Pontus har varit hem emellanåt för att hämta kläder o fixa hästarna men jag har levt i en bubbla där allt har kretsat kring Saga o Lova!
Men världen fanns kvar där utanför :)

Efter det att vi kom hem har vi varit in till 33an ett par gånger för att Sagas hjärta rusat.
Allt som allt har vi varit inskrivna på 33an i 19 dagar.
Men nu verkar det som vi hittat rätt styrka o rätt dos medicin för att hjärtat ska sköta sig.
Sista anfallet var den 2 jan så nu börjar vi andas ut!

Tiden där inne var verkligen jättejobbig o det fanns dagar då jag bara grät!
Jag trodde aldrig att vi skulle komma därifrån.
Som tur är fanns personalen, var enda en var som handplockad från himlen!
Riktiga änglar som såg till att vi höll hoppet uppe.
Ord räcker inte till för hur tacksam vi är för allt stöd!

Så, nu har jag fått lätta på mitt hjärta lite! ;)