En kulla :)

Jag tycker att kulldräkter är så himla fina. Jag tycker om saker man har lite historia bakom sig, tradition. Det har kommit med åldern tror jag ;) Men det är sällan man ser att dom används. Iallafall när jag bodde i falun. Här ute är det många yngre, typ min ålder som använder kull/masdräkt till bröllop, dop, midsommar mm. Dom passar till de flesta högtider. Jag har kikat efter en egen dräkt men dom är svindyra! Dessutom har jag inte vetat vilken dräkt jag skulle ha. Jag har ju inte nån direkt anknytning till svärdsjö förutom att jag numera bor här.. Jag älskar verkligen Järnadräkten, jag o syrran hade varsin när vi var små. Mamma är ju från Dala Järna. Mamma har tagit jättefina bilder ute i Rog på mig o syrran i våra Järnadräkter. Vi var väl ca 2 o 4 år. Så sött! Igår kom jag på att jag kunde prova mormors Järnadräkt som mamma hade hemma. Jag hade inga större förhoppningar att den skulle passa eftersom jag o mormor har helt olika kroppstyper! Mormor var minst ett huvud kortare än mig o ganska rund, precis som en mormor ska ;)
Men när skjortan var på o dräkten var snörad så passade den riktigt bra! Lite vid upptill men det kan jag nog nåla in :) Gissa om jag blev glad! Lite rörd också... Hade velat att mormor skulle sett mig. Skickar en tanke o tackar att jag får låna hennes fina dräkt.

Nu ska jag leta reda på röda strumpbyxor o några passande skor sen är jag redo för midsommarfirande :)


Ombytta roller...

Min fina kusin Elin har lagt ut några bilder på sin facebook som jag bara måste (o fick) visa.
Det är lite så här jag kommer ihåg mina små skruttar som idag är 15 o 12 :)

Elin kramar en ganska motvillig Oscar.



Små linslusar :P



En lite surig Elin.
En ganska så vanlig syn då fröken Olars hade temprament som hette duga!
O en pappa som älskade att reta henne.



När jag var liten bodde min moster hemma hos oss medans hon gick på Kristine.
Då hade hon äran att vara barnvakt åt mig.
Har hört att det var väldigt uppskattat när jag åt upp morgontidningen eller kräktes upp kvällsvällingen när man var nybadad o hade fått ny ren pyamas ;)
När Ammi sen fick Elin o Oscar var det min o syrrans tur att vara barnvakt.
Ibland åkte vi tillsammans men vi turades också om att åka till Björbo för att få ungarna för oss själva :P
Snart är det omvända roller igen...
Elin o Oscar har anmält sig frivilliga som barnvakter när tvillingarna kommer.
En sak till som kommer väl till hands, Elin kikar på gymnasie här i falun.
Så nu är det bara att hålla tummarna ;)

Kram!

Norge i mina tankar....

Tänk vad mycket skada en enda människa kan göra.
Hur många liv som kan släckas på en enda sekund.
De som hade turen att överleva kommer föralltid bära med sig dagen då allt förändrades.

Jag har fått kontakt med de jag känner som har koppling till oslo o alla mår bra.
Tack gode gud.
Men tårarna bränner o känslorna kokar när jag tänker på det som hänt..
Hur i helvete kan nån ta sig rätten att ta någon annans liv?!
Jag kan tänka mig att spränga en byggnad inte känns lika personligt, om man fokuserar på byggnaden då tänker man kanske inte på att  oskyldiga människor kan komma till skada.
Jag försöker inte rättfärdiga nått, absolut inte!
Jag försöker bara förstå o få lite ordning på mina egna tankar.
Men hur jag än vrider o vänder kan jag inte fatta hur någon kan ge sig av till en ö där hundratals ungdomar befinner sig för att skjuta ihjäl dem.
Bara tanken får mig att vilja kräkas!
Skräcken de måste ha känt när de flydde för sina liv o försökte gömma sig från en galning som mördat deras kollegor o vänner.
Jag hoppas verkligen alla får den hjälp o det stöd de behöver för att ta sig igenom den här fruktansvärda tiden.

Det som hänt är oförlåtligt o ofattbart.
Den här onskan ska besegras, det är ett som är säkert.

Norge, mina tankar är hos er.








Dags att dra i handbromsen...

När man kan mycket o vill mycket, då kan det bli för mycket.

Nu lägger jag o pontus alla måsten o allt planerat på is ett tag.
Känns riktigt tråkigt att inte kunna ta hem Merry eller bygga stallet som planerat men så är det nu..
Vi måste ta hand om det vi redan har.
Det viktigaste är att vi tar hand om varandra.

Jag älskar dig Pontus!


puss




Läskigt perfekt...

Ibland känns livet perfekt.
Då får jag panik o är livrädd att allt ska krasha.
För varje gång man tänker att allt går så bra då brukar det gå åt helvete..
Just nu kämpar jag, kämpar för att inte börja oroa mig, för att inte ta ut händelserna i förväg!
För helt ärligt, mitt liv känns perfekt.
Jag kan nog inte vara lyckligare, jag har min fina Pontus, min familj, mina vänner o djuren såklart :)



puss

Det här retar gallfeber på mig!

Nu är jag i den åldern när de flesta runt om mig börjar få barn.
Jag älskar barn, för mig gör det ingen skillnad om folk har barn eller inte.
Dom är alltid samma personer fast de har blivit föräldrar.
Men en sak förändras verkligen för vissa...
Och det är deras sätt att bete sig mot andra föräldrar!
Dom kommer med massa råd, kommentarer o agerar världsmästare på föräldraskapet.

Ingen graviditet är de andra lik.
Ingen förlossning är den andra lik.
Inget barn kommer att bli det andra likt.

Därför skulle det aldrig falla mig in att kritisera någon annans sätt att hantera föräldraskapet.
Jag blir riktigt upprörd när jag hör mammor sitta o nästan skrämma upp blivande eller nyblivna föräldrar med fasliga förlossningsberättelser eller hur gräsliga barn blir när de får syskon!
Att man kan dela med sig av sina erfarenheter är en sak, men när man mer eller mindre packar på folk sina historier då är det inte alltid så uppskattat...

Som ni vet har jag ju inte några barn så det här är ju bara hur jag uppfattar det här.
Jag kanske är helt ute o cyklar men vad tycker ni?
Uppskattar ni alla tips o råd ni får eller vill ni helst ha dom när ni själv bett om det?



Kram





Nu ska ni få höra nå läskigt...

I morse gick Pontus upp vid sju som vanligt o åkte för att ge djuren mat o börja fixa i huset.
Medans jag istället tog lite sovmorgon ;)
När pontus hade åkt somnade jag om o började drömma en massa tok...

Jag drömde att jag vaknade o det brann på nedre våningen.
Lågorna stod höga upp vid trappen så jag kunde inte springa ut!
Jag fick panik o ringde till Pontus att han måste komma o hämta mig..
Men han var på gården så det skulle ta en stund innan han kunde komma.
Jag sprang in i gästrummet o gick ut på balkongen.
Jag hade tänkt att hoppa men det var för högt.
Det fanns ingen stege, ingen stupränna att klättra på så jag var helt fast!
Vettskrämd letade jag efter en väg ut...
Jag klädde på mig massa kläder o ställde mig i duschen som vi har intill sovrummet.
(Det är ett litet badrum med en liten dusch)
Dyngsur o kall stod jag på balkongen o väntade på räddning...
Tankarna snurrade o jag trodde att jag skulle dö.

Jag vaknade med ett ryck när Pontus skickade sms att det va dags för frukost.
Det tog ett tag innan hjärtklappningen gick ner kan jag lova..

Nu till det sjuka..
När jag kom till gården o nyss hade börjat äta frukost så kommer det en bil in på gården.
Pontus bjuder in mannen o han presenterar sig som Lennart.
Han är brandsäkerhetsförsäljare!
Då kom mina kalla kårar.

Vi pratade länge o väl om allt som kan hända.
Vi pratade också om Martin.
Det var en kompis till Pontus som brann inne för ca ett år sedan.
Han var synskadad o bodde i ett eget hus i linghed.
Massa grannar kom med brandsläckare o försökte släcka tills brandkåren kom men tyvärr var det redan försent.
Efter det köpte nog hela byn ett komplett brandskydd...

För oss blev det 4 st brandvarnare, det va nå special så om det larmar på en så larmar alla.
Om det tex skulle börja brinna i ladugården så larmar även brandvarnaren inne!
Smart :)
Sen köpte vi en stor brandsläckare och brandstege att ha vid balkongen vid vårat sovrum.

Nu kan vi nog sova gott :)

Men hur har ni det med brandvarnare m.m?
Ta en funderare på det!
Be safe.


Kram



Jag saknar Indien!

Nu har äntligen Kenyagruppen kommit iväg på sin efterlängtade resa!
Så kul att följa deras resa på bloggen resandefotikenya.blogspot.com

Men det får mig att tänka tillbaka till min egen resa...
Indien.
Jag saknar värmen, människorna, naturen..
Men mest mina vänner!



Tillpiffad indianstyle ;)



Fuuuulingarna Emil o moi :P




Jag önskar Kenyaresenärerna all lycka o en oförglömligresa!


Love!


Give me a breake!!

Jag blir så trött på folk...
Förstår mig verkligen inte på vissa.
När man ser/vet att nån har det lite tufft, varför kan man inte bara ge dom lite utrymme?
Ibland behöver man faktiskt bara vara!

Jag förstår faktiskt inte...

Jag kan bara tacka gudarna för de människor i mitt liv som finns där för mig, som förstår mig!
Ni är guld.

Love.


Att leva här o nu...

Att leva i nuet är nog bland det svåraste man kan göra.
Många gånger kommer jag på mig själv att blicka tillbaka o fastna i det förflutna.
Det gamla känns tryggt, man vet vad som kommer o hur det kommer att gå.
Eller så blickar jag framåt, ibland för långt framåt att det nästan känns skrämande.
Jag tror att det har med kontrollbehovet att göra..
Hur många gånger vaknar man upp i är lycklig för det man har för dagen?
Utan att oroa sig för framtiden eller tänka tillbaka på gårdagen?

På väg hem från strömstad var vi in på Ica för att handla lite färdkost o jag fastande vid bokhyllan.
I handen har jag en sliskig tårdrypande romas (love it) men när jag på tåget ska läsa boken ser jag att jag köpt fel bok!
Jag har köpt en bok som heter nå liknande "Lyckan, kärleken o vägen att hitta sig själv".
Hoppsan... Inte riktigt vad jag tänkt mig, hade nog inte ens tittat åt nå dylikt.
Men jag börjar läsa, boken handlar om en 30årig kvinna som krisar.
Hon bestämmer sig för att resa för att hitta sig själv, hon reser bla till Indien!
Hrm.. låter som nån jag känner ;)
I boken beskriver hon en av sina vänner som alltid är på språng, när den här vännen kommer till en vacker plats utbrister hon "Åh så vackert det är här, hit måste jag komma igen!"
Inte att hon kunde stanna upp o njuta, ta in det vackra.
Vad är det för sätt att leva?

Jag tror att man måste våga stanna upp.
Ta en dag åt gången o inte oroa sig för i morgon.
Om det ska gå på skit så gör det ändå!
Så varför oroa sig i förväg?

Dont worry, be happy! :)

Love.




Kärlek förr o nu...

Vem minns inte när man var liten o frågade chans?
När man skickade bästa kompisen att ställa frågan medans man själv stod o gömde sig baksom skolan..
Hur man satt ett gäng tjejer o knåpade ihop små kärleksbrev?
Hihi, det var tider det.

Då hade man inte så stora krav eller förhoppningar...
Tyckte man om varandra så räckte det för att man skulle vara ihop.
Många gånger höll det inte mer än någom vecka men då var det bara att bli kär i nån annan!
Idag vill man ha så mycket mer...
Man ska fortfarande ha samma känslor för varandra men också en tro på en gemensam framtid.
För mig är det viktigt man tillit, stabilitet o ordnade förhållanden, på alla plan.

Nu har jag varit singel i 6 månader..
6 månader sedan mitt liv förändrades, på ett sätt jag aldrig kunde tro.
Gud vad fort tiden går!
Men jag trivs med mitt liv igen o känner mig starkare än på väldigt länge.
Jag vet vem jag är o ingen ska någonsin få mig att tvivla på det..

Kanske är det dags att släppa in nån i livet igen?

Men är jag verkligen redo?

Är det meningen att man ska känna samma förälskelse som när man var ung?
Ni vet, fjärilar i magen o blossande kinder?
Eller är det nått som man växer ifrån?

Hur vet man att det är dags att satsa?
Ska man våga?
Tänk om man blir bränd..

Många funderingar är det...
Men igentligen kanske man bara ska låta det hända?


Vi får se vad som händer...
Kanske kärleken redan är på väg?


Love J




RSS 2.0