jennyzen

Ibland känns det som om allt solsken bara försvinner.
Jag kan inte förklara det men det känns som ett svart hål.
Ett hål som äter upp allt som jag igentligen tycker om, allt jag igentligen är.
Jag känner inte igen mig o det är läskigt.
Det känns som om man är i en dvala.
Man bara är, man lever inte på riktigt.
Det är som ett monster i garderoben som alltid finns där men bara kommer fram ibland.

Såna här gånger längtar jag tillbaka till när man var liten.
Innan man visste allt man vet idag..
När allt var enkelt.
Bästa kompisarna var naturligtvis klasskompisarna, föräldrarna var det tryggaste som fanns o skolan planerade dagarna åt en.
Längtar inte ni tillbaka ibland?
Jag saknar att cykla upp till Vällan för att sitta på bryggan tillsammans med mikaela o emelie.
Jag saknar grillkvällarna med GSP.
Jag saknar att ha min lillasyster i rummet intill..

Det är inte så lätt att växa upp.
Stå på egna ben.
Men jag ska fortsätta försöka... :)