jennyzen

Jag har känt det komma smygande ett tag nu...
I onsdags hände det.
För lite sömn, tuttiga ungar o en känsla av att inte räcka till blev för mycket.
Jag bröt ihop.
Tjejerna hade tuttat varannan timme hela natten, när klockan var 3.30 hade jag knappt sovit en blund.
När både tjejerna vaknade samtidigt o började gråta kunde jag inte göra annat än att göra samma sak själv!
Jag var så trött att jag knappt vågade lyfta upp nån av flickorna för jag var så rädd at jag skulle tappa dom.
Som tur var vaknade Pontus o lyfte över dom till vår säng så jag kunde amma.
Sen tog han med dom ner så jag skulle få sova lite.
Jag kommer inte ens ihåg att han gick ut från rummet!
När jag vaknade ett par timmar senare var jag helt vimmelkantig, jag visste inte var Pontus eller tjejerna var någonstans.
Klockan var 7 så Pontus borde ju vara vara på jobbet!
Men nere i vardagsrummet låg Pontus på en filt med 2 busfrön o såg på tv :)
Då hade han skickat sms till både sin o min mamma för att se om nån kunde komma o hålla mig sällskap.
Annars skulle han stanna hemma från jobbet.
För att jag skulle få sova lite till packade han ner tjejerna i vagnen o tog en morgonpromenad.
Jag vaknade nån timme senare av att jag hörde min mamma o Pontus prata.
Pontus åkte till jobbet o mamma som var ledig stannade med mig nästan hela dagen.
Medans mamma lekte med tjejerna fick jag tid till sånt jag inte haft tid för, tex att rensa ur för små kläder ur tjejernas garderob o sätta in lite bilder i "mitt första år" album.
Det var riktigt mysigt att ha mamma här, prata o bara vara med :)
Det tyckte nog Lova o Saga också.
När kvällen kom kändes allt så mycket bättre, jag kände mig pigg o glad igen.
Tack snälla mamma/mormor för allt :)

Vilken tur jag har som har en så klok sambo som kan be om hjälp när jag är för stolt/korkad för att göra det.
Du är världens bästa Pontus!